withoutborders

25 Maj 2008

 24e Maj 2008, 17:21

     

Hemlangtan

Aj vilken hemlangtan, jag kan inte svalja den, jag kan inte dolja den. Den forfoljer mig likt varmen, fran rum till rum. JAKLA generator, varfor ar den paslagen bara efter sju??! Jag kvavs men jag vet inte om det ar fran varmen eller fran min hemlangtan.

Jag lagger mig pa sangen och svetten borjar klibba sig pa ryggen, under armarna, vid halsen.. Jag tar min bok och gar med tunga steg till verandan, satter mig pa soffan och forsoker lasa men bokstaverna blir inte till ord. Jag minns istallet tillbaks till min sista fredag i Gotet... Tararna samlas och tvingar ner ogonlocken, jag tar min bok och gar tillbaks till mitt rum, jag borjar skriva istallet.

Kvavt...tungt, fuktigt...svettigt...

Tararna bara rinner, min hemlangtan bara vaxer..den smyger sig anda in i sjalen och vaecker paniken till liv. Snart ar klockan sex och jag ska traffa min nya personal, med rodsvullna ogon. Jag maste bli distraherad, jag maste glomma...

Gar till kassaskapet for att hamta min I-pod och bara den lilla rorelsen slutar med utslag och klada pa vaderna och under hakan. Det ar den har JAKLA varmen, tunga luften, svetten som samlar sig pa benen, pa vaderna och skapar irritation dar jag sitter nerbojd over kassaskapet och tvingar upp laset med vald.

Det finns inget syre i mitt rum sa jag hittar min vag tillbaks till verandan och tradgarden och den har gangen satter jag mig vid bordet, med min penna och mitt block. Tittar ner och borjar rakna de livlosa kackelackorna pa marken med Argntinskt Tango i orat... och sa minns jag plotsligt Joaquin och tararna rinner igen och landar pa min nystrukna blus. Den har redan hunnit tvattas och strykas tre ganger denna vecka, veckan som kanns som en manad. Har stryks till och med underkladerna i radslan for GWD, Guinea Warm Desease. En parasit som sprids genom vatten. Nu ler jag for forsta gangen denna misara eftermiddag och blir faktiskt aningen stolt.

Jag har lart mig att vanda pa mina skor for har finns skorpioner som gillar torra morka gympaskor, jag anvander langbyxor pa kvallarna som skydd mot alla ormar som gommer sig i graset (vi dodar i regel 2-3 ormar per dag pa sjukhuset), jag gar ingenstans pa kvallarna utan min ficklampa pa grund av alla lata grodor som inte skrams av forbipassernade fotgangare. Jag studerar kackelackorna som ligger pa rygg och blir annu stoltare. For annu har jag inte gratit over ormarna och skorpionerna och kackelackorna, jag har inte skrikit nar jag trampat pa grodorna, jag har till och med struntat i mygbetten som forokar sig i takt med dagarna!! Jag har annat att bekymra mig for, mina rodsvullna ogon ar bara ett exempel.

Klockan ar 17:51, jag maste packa och ge mig av....

Skit, nu maste jag lasa upp kassaskapet igen!!!!

BRYSSEL: 08-05-14  19:34-19:50

Jag maste fa skriva om den har dagen, jag maste fa skriva om mina bubblande kanslor. Om min tomhet fran allt det som jag har lamnat bakom mig, om min blomstrande familj, om min langtan, om min oro, om den afrikanska drottningen med plastigt loshar som precis gick forbi, om de tappra barkvinnor med slitna ansikten och hangbrost som serverar ol i sina pumps dagarna i anda, om Frituur Friterie Mervier vid Jettes station, om den svala vinden som blaser damm i mina ogon, om min forsta Hoegaarden ol som jag avnjuter....

Kommer jag nagonsin att lasa dessa rader och minnas tillbaks, kanna denna behagligt oroliga kansla, kommer jag nagonsin kunna dela dessa kanslor med nagon, kommer de att forsta, kommer jag att forsta?

Jag tar ett djupt andetag, kliar bort lite damm, blundar och lysnar pa taget som susar forbi, bartendern som skaller pa sina gaster, andas in lite pommes frittes olja, packar ihop och gar.

Snart borjar det regna.

Det har far aldrig glommas!