Hej då Joaquin Sabena, vitt vin och sentimentala stunder
11 April-09
Det känns lite nervöst..det var länge sen. Vart tog orden vägen? Det har varit tyst för länge.
11 Nov, jag frågar vår kock Doris om hon kan steka två ägg till frukost. Det kommer bli en lång resa och oviss om min höga ämnesomsättning ber jag henne bre en extra macka för att ta med.
De andra har redan börjat jobba. Det är lika varmt och kvavt som vanligt. Jag är nervös, orolig, upprymd, förväntansfull... Boima och jag fyller år idag. Han är extra fin idag, den nystrukna Afrikanska skjortan sitter perfekt, som om den lever ett eget liv, medveten om den stora dagen. Och jag, jag är extra svettig idag, igen oviss om min höga ämnesomstättning. Snart börjar den långa hemresan. Hamnen, trädet med den fridfulla skuggan, jornötterna, båten, de två Afrikanska clownerna, den långa smala äldre engelsmannen med den unga oskyldiga Sierra Leonskan (heter det så?), flyplatsen, det finns bara en gate, Bryssel, min första Latte på Starbucks...ja min efterlängtade latte kl 06:10 på morgonen, slitna ögon, gammal Sierra Leonsk damm i håret, tårarna på tåget in till stan..jag hade glömt min jacka i resväskan som var incheckad till Göteborg...längtade efter att att få frysa, jag hann aldrig göra det. Landvetter....rena asfalt, ordning och reda, wow pressbyrån.."comviq kompis 75 sek tack!!". Min nervösa, avvaktande blick, jag hade fantiserat om den här scenen i sex månader..hur jag ska slänga mig i armarna på min mor, hur jag ska pussa min systers tjocka mage, krama Dario och bli förvånad över att han växt så mycket..min stora lillebror...
Min efterlängtade hemresa!
Solen skiner extra mycket idag, som om den medvetet vill retas och stressa mig. Ut med dig, vaddå blogga, skriker den tyst. Snart börjar min avresa.
November blev till hjärtesorg, sen blev det vinter och jul, tända ljus, förvirrad tillvaro, varsel på Volvo, hämninglös techno i Berlin. Sen kom längtan, efter en tid av förvirring, innan den förvandlades till hjälplöshet. Jag är färdigpackad för att resa till Zimbabwe, men det gör jag inte, jag reser till Sahlgrenska istället. Clara föds, vinter blir till vår, och nu skiner solen utanför. Robin fyller år idag, han blir tretton, vi ska baka tårta, mysa, sen åker jag..på Onsdag.
Fem månader har gått, min syster är hoppfull, hon har reflekterat och växt. Vi har avklarat en tuff tid ihop, blivit mer sammansvetsade skrev hon i ett brev till mig. Men mamma hon är tung, som en tickande bomb, snart smäller det...kanske efter att jag åkt? Hon försöker tappert, jag vet, men hon vill inte att jag åker..och jag förstår henne.
Jag...jag är som ett svart hål. Suger in stämningen men vet inte vart känslorna tar vägen. Bara svartsjuka.
Tänker på hennes vackra Ronja lockar, jämför med mina egna trötta bortklipta lockar.
Den här gangen reser jag med ett mycket lättare bagage, hela tva män mindre!
Det känns lite nervöst..det var länge sen. Vart tog orden vägen? Det har varit tyst för länge.
11 Nov, jag frågar vår kock Doris om hon kan steka två ägg till frukost. Det kommer bli en lång resa och oviss om min höga ämnesomsättning ber jag henne bre en extra macka för att ta med.
De andra har redan börjat jobba. Det är lika varmt och kvavt som vanligt. Jag är nervös, orolig, upprymd, förväntansfull... Boima och jag fyller år idag. Han är extra fin idag, den nystrukna Afrikanska skjortan sitter perfekt, som om den lever ett eget liv, medveten om den stora dagen. Och jag, jag är extra svettig idag, igen oviss om min höga ämnesomstättning. Snart börjar den långa hemresan. Hamnen, trädet med den fridfulla skuggan, jornötterna, båten, de två Afrikanska clownerna, den långa smala äldre engelsmannen med den unga oskyldiga Sierra Leonskan (heter det så?), flyplatsen, det finns bara en gate, Bryssel, min första Latte på Starbucks...ja min efterlängtade latte kl 06:10 på morgonen, slitna ögon, gammal Sierra Leonsk damm i håret, tårarna på tåget in till stan..jag hade glömt min jacka i resväskan som var incheckad till Göteborg...längtade efter att att få frysa, jag hann aldrig göra det. Landvetter....rena asfalt, ordning och reda, wow pressbyrån.."comviq kompis 75 sek tack!!". Min nervösa, avvaktande blick, jag hade fantiserat om den här scenen i sex månader..hur jag ska slänga mig i armarna på min mor, hur jag ska pussa min systers tjocka mage, krama Dario och bli förvånad över att han växt så mycket..min stora lillebror...
Min efterlängtade hemresa!
Solen skiner extra mycket idag, som om den medvetet vill retas och stressa mig. Ut med dig, vaddå blogga, skriker den tyst. Snart börjar min avresa.
November blev till hjärtesorg, sen blev det vinter och jul, tända ljus, förvirrad tillvaro, varsel på Volvo, hämninglös techno i Berlin. Sen kom längtan, efter en tid av förvirring, innan den förvandlades till hjälplöshet. Jag är färdigpackad för att resa till Zimbabwe, men det gör jag inte, jag reser till Sahlgrenska istället. Clara föds, vinter blir till vår, och nu skiner solen utanför. Robin fyller år idag, han blir tretton, vi ska baka tårta, mysa, sen åker jag..på Onsdag.
Fem månader har gått, min syster är hoppfull, hon har reflekterat och växt. Vi har avklarat en tuff tid ihop, blivit mer sammansvetsade skrev hon i ett brev till mig. Men mamma hon är tung, som en tickande bomb, snart smäller det...kanske efter att jag åkt? Hon försöker tappert, jag vet, men hon vill inte att jag åker..och jag förstår henne.
Jag...jag är som ett svart hål. Suger in stämningen men vet inte vart känslorna tar vägen. Bara svartsjuka.
Tänker på hennes vackra Ronja lockar, jämför med mina egna trötta bortklipta lockar.
Den här gangen reser jag med ett mycket lättare bagage, hela tva män mindre!
Kommentarer
Trackback
